De som hade tagit emot budskapet gick högtidligt och med djupt allvar mot den tid då de hoppades få möta sin Herre. Varje morgon kände de att deras första plikt var att få visshet om att Gud hade godtagit dem. De slöt sig tätt till varandra och bad mycket för och med varandra. De samlades ofta på enskilda platser för att ha gemenskap med Gud. Deras böner steg upp till himlen från hagar och skogsdungar. Förvissningen att deras Frälsare såg med välbehagpå dem var viktigare för dem än deras dagliga bröd. Om någon sky förmörkade deras sinnen slog de sig inte till ro förrän den var avlägsnad. Samtidigt som de i sina sinnen fick förvissning om Guds förlåtande nåd, längtade de efter att få se honom som deras själ älskade.