De känslor som ledde dem som trodde att Gud hade lett dem i deras erfarenhet kommer till uttryck i William Millers ord: ”Om jag skulle få leva om mitt liv och få samma bevis som förra gången, så skulle jag handla exakt så som jag gjort för att kunna vara ärlig mot Gud och mot mina medmänniskor.” ”Jag hoppas att ingen ogudaktigs blod skall utkrävas av min hand. (Se Hes 33:8, 9). Jag känner att jag, så långt som det stod i min makt, har gjort mig fri från all skuldmed tanke på deras undergång.” ”Fastän jag två gånger blivit besviken”, skrev denne gudsman, ”är jag ändå inte nedtryckt eller modlös.” ”Mitt hopp om att Kristus skall komma är starkare än någonsin tidigare. Jag har bara gjort vad jag efter flera års allvarligt övervägande kände, att det var min plikt att göra. Om jag har tagit fel, så har jag tagit fel på kärlekens sida - kärlek till mina medmänniskor och överbevisningen om mina plikter mot Gud.” ”En sak vet jag: Jag har inte förkunnat något annat än det jag själv har trott. Och Gud har varit med mig. Hans kraft har visat sig i verket. Mycket gott har uträttats.” ”Så långt det är möjligt för människor att se, har många tusen letts till att studera Bibeln, därför att vi har förkunnat en bestämd tid. Genom tron och bestänkandet med Kristi blod har de blivit försonade med Gud.” (Bliss, sid 256, 255, 277, 280, 281). ”Jag har aldrig sökt de stoltas gunst, aldrig vacklat när världen visat sig vred. Inte heller skall jag nu köpa världens gunst eller göra mer än min plikt för att väcka världens hat. Aldrig skall jag be dem skona mitt liv. Inte heller skall jag, hoppas jag, dra mig undan från att mista livet om Gud i sin försyn styr det så.” (J White: Life of William Miller, sid 315).