Den nya kunskapen om helgedomen var den nyckel som avslöjade mystiken kring besvikelsen år 1844. Den avslöjade ett fullständigt, sammanhängande och följdriktigt sanningssystem. Det visade att Guds hand hade lett i den stora milleritiska rörelsen. De närmast föreliggande plikterna uppenbarades genom att Guds folk fick ljus över situationen och sin egen uppgift. På samma sätt som Jesu lärjungar efter den svåra natten i ångest och besvikelse blev ”glada när de såg Herren”, blev nu de som i tro hade väntat på hans andra ankomst också glada. De hade väntat på att få se honom komma i härlighet för att ge sina tjänare deras lön. Då deras hopp vändes i besvikelse, hade de förlorat Jesus ur sikte. På samma sätt som Maria vid graven ropade de: ”De har tagit bort Herren från graven, och vi vet inte var de har lagt honom.” I det allraheligaste såg de honom nu på nytt som deras medkännande Överstepräst, som snart skulle uppenbara sig som deras kung och befriare. Strålar från helgedomen lyste upp det förflutna, nutiden och framtiden. De visste att Gud hade lett dem genom sin försyn, som aldrig tar miste. Fastän de, som fallet också var med hans första lärjungar, inte själva hade förstått det budskap de förkunnade, hade det ändå i alla avseenden varit det riktiga. Genom förkunnelsen av budskapet hade de fullbordat Guds avsikt. Deras arbete hade inte varit förgäves. De hade blivit födda ”på nytt till ett levande hopp”, och de gladde sig nu ”med outsäglig och härlig glädje”.