Att en bestämd tidpunkt för domen skulle förkunnas i det första budskapet hade bestämts av Gud. Den beräkning av de profetiska tidsperioder som budskapet byggde på, och som visade att de 2300 dagarna skulle utgå på hösten 1844, kunde inte ifrågasättas. De upprepade försöken att finna nya tidpunkter för början eller avslutningen av de profetiska perioderna, tillsammans med de ohållbara påståenden som är nödvändiga för att stödja sådana slutsatser, leder inte bara tankarna bort från sanningen för vår tid. De är också ett hån mot varje försök att förklara profetiorna. Ju oftare någon bestämmer en exakt tidpunkt för Jesu andra ankomst, och ju större utbredning en sådan uppfattning får, dess bättre motsvarar det den ondes avsikt. När tidpunkten har passerat inspirerar han till förlöjligande och förakt mot dem som försvarat den. Därigenom uppnådde han att den stora väckelserörelsen som förkunnade Kristi ankomst 1843 och 1844 blev vanärad. De som håller fast vid denna villfarelse kommer till slut att förlägga Kristi återkomst till en tidpunkt som ligger alltför långt in i framtiden. Därigenom blir de invaggade i en falsk säkerhetskänsla. Många kommer inte att inse bedrägeriet förrän det är för sent.