De valdensiska församlingarna liknade i sin renhet och enkelhet den apostoliska församlingen. De förkastade påvens överhöghet. Bibeln var den enda avgörande och ofelbara auktoriteten. I motsats till de förnäma romerska prästerna följde deras präster Hans exempel som inte kom ”för att bli tjänad utan för att tjäna” (Matt 20:28). De vakade över Guds hjord och förde den till de gröna betesmarkerna och de levande källorna i hans heliga Ord. Borta från alla minnesmärken över mänsklig prakt och stolthet samlades folket, inte i praktfulla kyrkor eller mäktiga katedraler utan i skuggan av alpdalarnas berg eller, i farliga tider, i en eller annan bergsfästning. De lyssnade där till sanningens ord från Kristi tjänare. Prästerna förkunnade inte enbart evangeliet. De besökte också de sjuka, undervisade barnen, förmanade de felande och arbetade för att lösa tvister och främja förståelse och broderlig kärlek. I fredstid fick prästerna sin försörjning genom frivilliga gåvor från folket. Men på samma sätt som tältmakaren Paulus lärde sig var och en av dem ett eller annat hantverk eller ett arbete som han om nödvändigt skulle kunna livnära sig på.