Med stor iver förklarade de valdensiska missionärerna evangeliets dyrbara sanningar för sökande människor. Försiktigt tog de fram de omsorgsfullt avskrivnadelarna av Bibeln. Deras största glädje var att förmedla hopp till de samvetsgranna, syndtyngda människor som bara kunde se Gud som en hämndens Gud, som väntade på att få skipa rättvisa. Med skälvande läppar och tårfyllda ögon, ofta på sina knän, framhöll de för sina bröder de dyrbara löften som uppenbarar syndarens enda hopp. Så trängde sanningens ljus in i många förmörkade sinnen. Molnen drevs undan och rättfärdighetens sol lyste in i sinnet med läkedom under sina vingar. Ofta hände det att en eller annan del av Bibeln lästes gång på gång för att åhörarna ville att den skulle upprepas. Det var som om de ville vara alldeles säkra på att de hade hört rätt. Särskilt önskade de att dessa ord ofta upprepades: ”Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.” (1 Joh 1:7). ”Liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.” (Joh 3:14, 15).