Bland dem som motsatte sig påvemaktens övergrepp stod valdenserna i första ledet. Just i det land där påvedömet hade upprättat sitt huvudsäte mötte dess villfarelser och förfall sitt starkaste motstånd. Under århundraden bevarade församlingarna i Piemont sin självständighet, men tiden kom då den romerska kyrkan gjorde anspråk på att de skulle underordna sig. Efter att förgäves ha kämpat mot dess tyranni böjde sig dessa församlingars ledare motvilligt för denna makt, som hela världen tycktes hylla. Ändå fanns det en del som vägrade att erkänna påvens och prelaternas myndighet. De hade bestämt sig för att hålla fast vid sin trohet mot Gud och sin rena, enkla tro. En splittring inträffade. De som höll fast vidden gamla tron drog sig tillbaka. Några lämnade sina ursprungliga hem i Alperna och höjde sanningens fana i främmande länder. Andra sökte sin tillflykt till ensliga dalar och otillgängliga platser i bergen, där de alltjämt fritt kunde tillbe Gud.