Snart ser man i öster ett litet svart moln, ungefär hälften så stort som en hand. Det är det moln som omger Frälsaren och som på det stora avståndet tycks vara insvept i mörker. Guds folk vet att detta är Människosonens tecken. I högtidlig stillhet stirrar de på det, allteftersom det kommer närmare jorden och blir ljusare och härligare, tills det är ett stort vitt moln som till sin undre del liknar förtärande eld. Över det finns förbundets regnbåge. Jesus uppenbaras som en mäktig härskare. Nu kommer han inte som ”smärtornas man” för att dricka den bittra bägaren, full av skam och lidande, utan som himlens och jordens segerherre för att döma levande och döda. Han är ”trofast och sann”, och ”han dömer och strider i rättfärdighet”. ”De himmelska härarna följde honom.” (Upp 19:11, 14). En oräknelig skara av heliga änglar följer honom med himmelska lovsånger. Himlavalvet ser ut att vara fyllt av dessa lysande varelser – ”tiotusen gånger tiotusen och tusen gånger tusen”. Ingen mänsklig penna kan skildra denna scen. Ingen dödlig kan förställa sig dess storslagenhet. ”Hans härlighet övertäcker himlen, av hans lov är jorden full. Hans glans är som ljuset”. (Hab 3:3, 4). När det levande molnet kommer närmare, kan var och en se Livets furste. Ingen törnekrona vanställer nu hans heliga huvud. Härlighetens krona vilar i stället på hans heliga panna. Hans ansikte lyser klarare än middagssolens bländande glans. ”Och på sin mantel och på sin höft har han ett namn skrivet: 'Konungarnas Konung och herrarnas Herre.'” (Upp 19:16).