På kristallhavet framför tronen, det glashav som ser ut som om det vore blandat med eld - så strålar det av Guds härlighet - samlas de som har ”vunnit seger över vilddjuret och dess bild och dess namns tal” (Upp 15:2). Där, på Sions berg tillsammans med Lammet, står de ett hundra fyrtiofyra tusen som har räddats ur mänskligheten och har ”Guds harpor i händerna”. Där hörs en röst som bruset av stora vatten och mullret av en stark åska, ”som när harpospelare spelar på sina harpor”. De sjunger ”en ny sång” inför tronen, en sång som ingen människa kan lära sig utom de ett hundra fyrtiofyra tusen. Det är Moses och Lammets sång - en befrielsens sång. Inga andra än de ett hundra fyrtiofyra tusen kan lära sig denna sång. Den är sången om deras erfarenhet, en erfarenhet som är så speciell att ingen annan grupp någonsin haft en sådan. ”Dessa följer Lammet vart det än går”. Av dem som har levt på jorden har dessa blivit förvandlade, de räknas som ”en förstlingsfrukt åt Gud och Lammet”. (Upp 15:2, 3; 14:1-5). ”Dessa är de som kommer ur den stora nöden”. De har uthärdat en tid av nöd som aldrig tidigare har förekommit sedan världen blev till. De har genomlevt denångestfyllda tid somkallas”Jakobs nöd”. De har levt utan någon medlare, medan Guds sista plågor drabbade jorden. Men de har befriats därför att de har ”tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod”. ”I deras mun har det inte funnits någon lögn”. ”De är fläckfria” inför Gud. ”Därför står de inför Guds tron och tjänar honom dag och natt i hans tempel, och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tabernakel över dem.” De har sett hur jorden ödelades genom hunger och pest, då solen hade makt att bränna människorna med stor hetta. De har själva gått igenom lidanden, törst och hunger, men ”de skall aldrig mer hungra eller törsta, inte heller skall solen eller någon annan hetta träffa dem. Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem till livets vattenkällor, och Gud skall torka bort alla tårar från deras ögon.” (Upp 14:5,7:14-17).