Vid denna tid skapade en sådan dom alltid fruktan vitt omkring. De ceremonier som följde med en sådan handling var i hög grad avsedda att väcka skräck hos ett folk som trodde att påven representerade Gud själv. De ansåg att han hade nycklarna till himlen och helvetet samt makt att utdöma såväl materiella som andliga straffdomar. Folk trodde i allmänhet att himlens portar var stängda för den del av landet som lades i interdikt och att de döda var utestängda från de saligas boningar, till dess det behagade påven att upphäva bannlysningen. Som ett tecken på denna fruktansvärda olycka upphörde all religiös verksamhet. Kyrkorna stängdes. Vigslar utfördes ute på kyrkogården. De döda, som inte fick begravas i vigd jord, blev utan begravningsceremonier gravsatta i diken eller ute på fälten. Genom sådana saker, som gjorde intryck på människors fantasi, försökte den romerska kyrkan att härska över människors samveten.