”Det ser ut som om Hus vid denna tidpunkt i sin karriär genomgick en allvarlig inte kris. Även om kyrkan försökte övervinna honom med sina bannstrålar förkastade han ännu inte dess auktoritet. För honom stod kyrkan alltjämt som Kristi brud. Påven var Guds representant och ställföreträdare. Det som Hus kämpade mot var maktmissbruket, inte själva principen. Detta medförde en fruktansvärd kamp mellan hans intellektuella överbevisning och samvetets röst. Om kyrkans auktoritet var rättfärdig och ofelbar, såsom han trodde att den var, hur kunde det då komma sig att han kände sig tvingad att sätta sig upp emot den? Han insåg att det skulle vara synd att lyda den. Men varför skulle lydnad mot en ofelbar kyrka medföra ett sådant resultat? Detta problem kunde han inte lösa. Detta tvivel plågade honom gång på gång. Den närmaste lösning han kunde komma fram till var att det som hände på Frälsarens tid måste ha inträffat på nytt. Prästerna inom kyrkan hade blivit ogudaktiga människor och använde sin lagliga myndighet till olagliga ändamål. Detta gjorde att han godtog följande princip för sig själv och sin förkunnelse: Samvetet skall ledas av Bibelns lära såsom vårt förstånd uppfattar den. Med andra ord kom han fram till, att den ende, ofelbare vägledaren är Bibeln och inte kyrkans uttalanden genom prästerskapet.” (Wylie, band 3, kap 2).