I ett annat brev, som skrevs till en präst som hade blivit anhängare av evangeliet, skriver Hus med stor ödmjukhet om sina egna felsteg. Han anklagar sig själv för att ha ”känt välbehag av att använda fina kläder och för att ha kastat bort tid med intetsägande sysslor”. Till detta fogar han dessa rörande förmaningsord: ”Må Guds ära och människors frälsning uppta ditt sinne och inte tankar om prästämbete och lantegendomar. Ta dig i akt för att smycka ditt hus mer än din själ och var framförallt angelägen om den andliga uppbyggelsen. Var gudfruktig och ödmjuk mot de fattiga och slösa inte vid gästabud. Om du inte förbättrar ditt liv och avstår från överflödiga ting, fruktar jag för att du skall bli hårt tillrättavisad, såsom också jag själv blir ... Du känner min lära, för du har tagit emot min undervisning från barndomen. Därför är det till ingen nytta att skriva mer till dig. Men jag besvär dig vid Herrens barmhärtighet att du inte efterliknar mig i någon av de fåfängligheter som du har sett hos mig.” Utanpå brevet skrev han: ”Jag uppmanar dig allvarligt min vän att du inte bryter denna försegling förrän du har visshet om att jag är död.” (Bonnechose, band 1, sid 148-149).