Han återtog nu sin tidigare avsvärjelse. Som en man som snart skulle dö kom han med ett inträngande krav på att få tillfälle att försvara sig inför dem. De var rädda för verkan av hans ord och krävde bara att han skulle bekräfta eller förneka de beskyllningar som hade riktats mot honom. Men Hieronymus protesterade mot en sådan grymhet och orättfärdighet. ”Ni har hållit mig inspärrad i 340 dagar i ett fruktansvärt fängelse”, sade han, ”omgiven av smuts, i en osund omgivning och stank och utsatt mig för den yttersta brist på allting. Så ställer ni mig fram inför ert kyrkomöte och vägrar att höra på mig samtidigt som ni lyssnar till mina dödsfiender. ... Om ni verkligen är förståndiga människor och om ni är världens ljus, ta er i akt så att ni inte syndar mot rättfärdigheten. Vad mig angår är jag bara en skröplig människa. Mitt liv har lite värde. När jag förmanar er att inte uttala en orättfärdig dom, talar jag mindre för mig själv än för er.” (Bonnechose, band 2, sid 146, 147).