Nu anklagade Hieronymus sig själv för att han hade förnekat sanningen och sade vidare: ”Av alla de synder som jag har begått sedan jag var ung är det inte någon som i så hög grad trycker mitt sinne, och som jag ångrar så bittert, som den jag begick här på detta ödesdigra ställe, då jag samtyckte till den förkastelsedom som uttalades över Wycliffe och mot den helige martyren Johan Hus, min mästare och min vän. Ja, jag bekänner av hela mitt hjärta och säger med ånger att jag handlade av fruktan för döden, då jag fördömde deras lära. Därför bönfaller jag ... den allsmäktige Guden om att förlåta mig mina synder, och då framförallt denna enda, den mest avskyvärda av dem alla.” Så pekade han på sina domare och sade med fast stämma: ”Ni dömde Wycliffe och Johan Hus, inte därför att de hade omstörtat kyrkans lära, utan helt enkelt därför att dessa fördömde de skandaler som hade sitt ursprung hos det andliga ståndet, dess prakt, dess stolthet och alla prelaternas och prästernas laster. Allt det som dessa två män har framhållit och som är uppenbart, tror och hävdar också jag.”