Några få år senare kungjordes under en ny påve ett nytt korståg mot dem. Som tidigare blev också denna gång soldater värvade från alla katolska länder i Europa. Stora löften gavs dem som var villiga att ta del i detta farliga korståg. Varje korsfarare försäkrades om full förlåtelse för de avskyvärdaste brott. Alla som föll i kriget fick löfte om rik lön i himlen. De överlevande skulle skörda rikedom och heder på slagfältet. Också nu samlades en stor här som gick över gränsen och gjorde infall i Böhmen. De husitiska styrkorna vek tillbaka för angriparna och drog fienden längre och längre in i landet till dess att katolikerna ansåg segern vunnen. Men då gjorde Procopius armé halt, vände sig mot fienden och gick fram, klar till kamp. Korstågshären, som nu upptäckte sitt fel, låg i läger och väntade på angreppet. Då de hörde ljudet från de marscherande styrkorna, och innan de ännu kunde se husiterna, greps korstågshären av panik. Furstar, generaler och meniga soldater kastade sina vapen och flydde i alla riktningar. Förgäves sökte det påvligasändebudet, som var ledare för angreppet, att samla sina skräckslagna och upplösta styrkor. Trots sina yttersta ansträngningar blev han själv dragen med i den flyende folkhopen. Nederlaget var fullständigt. Åter föll ett väldigt byte i segerherrarnas händer.