Genom förföljelsens natt höll böhmarna med stor uthållighet fast vid evangeliet. Under den mörkaste tiden riktade de alltjämt blicken mot horisonten, likt människor som väntar på morgonen. ”De levde i en ond tid ... men de kom ihåg de ord som först hade uttalats av Hus, och upprepats av Hieronymus, att det måste gå hundra år innan dagen skulle gry. Dessa ord var för taboriterna, dvs husiterna, vad Josefs ord var för stammarna i fångenskapen: 'Jag dör, men Gud skall se till er och föra er upp från det här landet' [1 Mos 50:24]”. (Wylie, band 3, kap 19). ”Den senare delen av fjortonhundratalet fick bevittna brödraförsamlingens långsamma men säkra tillväxt. Fastän de långt ifrån fick vara ostörda levde de under jämförelsevis fredliga förhållanden. Vid början av femtonhundratalet hade de tvåhundra församlingar i Böhmen och Mähren.” (Ezra Hall Gillett, Life and Time of Johan Hus,band 2, sid 570). ”Så pass talrik var den skara som undgick den våldsamma ödeläggelsen genom eld och svärd. De fick se den gryende dag som Hus hade förutsagt.” (Wylie, band 3, kap 19).