I ett påbud som nyligen hade sänts ut, hade påven lovat avlat åt alla som på sina knän ville gå upp för ”Pilatustrappan”. Man påstod att Frälsaren gick ned för den då han lämnade den romerska rättssalen. På något mirakulöst sätt skulle den ha förts från Jerusalem till Rom. I andaktsfull stämning kröp Luther en dag uppför dessa trappsteg. Plötsligt var det som om en åskliknande röst sade till honom: ”Den rättfärdige skall leva av tro.” (Rom 1:17). Han reste sig upp. Skamsen och skräckslagen skyndade han sig bort ifrån platsen. Detta skriftställe förlorade aldrig sin kraft i hans sinne. Från den stunden såg han klarare än någonsin tidigare vilken villfarelse det var att lita på mänskliga gärningar för att vinna frälsning. Han insåg hur nödvändigt det alltid är att tro på Kristi förtjänst. Hans ögon hade öppnats. De skulle aldrig någonsin mer kunna bortse från påvemaktens bedrägeri. Då han vände blicken bort från Rom hade han också vänt sinnet bort ifrån det. Efter denna tid blev brytningen allt tydligare. Till slut bröt han varje förbindelse med påvekyrkan.