En ny kejsare, Karl V, hade intagit Tysklands tron. Roms sändebud skyndade sig att komma med sina lyckönskningar och att försöka förmå monarken att använda sin makt mot reformationen. Kurfursten av Sachsen, som kejsar Karl i stor utsträckning hade att tacka för sin krona, bad honom däremot om att inte företa sig någonting mot Luther, förrän han hade fått tillfälle att lyssna till honom. På det sättet kom kejsaren i en högst besvärlig situation. Katolikerna nöjde sig inte med något mindre än ett kejserligt påbud som fällde dödsdomen över Luther. Kurfursten hade bestämt sagt att ”varken hans kejserliga majestät eller någon annan hade kunnat motbevisa Luthers skrifter”. Därför bad han om att ”dr Luther skulle förses med lejdbrev så att han kunde framträda inför en domstol som bestod av lärda, fromma och opartiska domare”. (D' Aubigné, band 6, kap 11).