”O allsmäktige och evige Gud”, bad han, ”hur fruktansvärd är inte denna värld. Se hur den öppnar sin mun för att uppsluka mig, jag som har så lite tillit till dig. ... Om det bara är denna världens kraft som jag måste sätta min tillit till, då är allt slut. ... Min sista stund är inne. Min dom har uttalats. ... O Gud, hjälp du mig mot all världens vishet. Gör detta, ... du den ende, ... för detta är inte mitt verk utan ditt. Jag har ingenting här att göra, ingenting att strida för mot dessa världens stormän. ... Men saken är din ... och det är en rättfärdig och evig sak. O Herre, hjälp mig! Trofaste och oföränderlige Gud, jag sätter inte min tillit till någon människa. ... Allt mänskligt är ovisst. Allt som kommer från människor slår fel. ... Du har utvalt mig till denna uppgift. ... Stå vid min sida för din älskade Sons, Jesu Kristi, skull. Han är mitt försvar, min sköld och min fasta borg.” (D' Aubigné, band 7, kap 8).