Kejsar Karl hade tidigare bett kurfursten om att ta Luther med sig till riksdagen. Han försäkrades om beskydd och fick löfte om fri diskussion med kompetenta personer om de stridsfrågor som var aktuella. Luther hyste en stark önskan om att få träda fram inför kejsaren. Hans hälsa var vid det här tillfället ganska dålig. Ändå skrev han till kurfursten: ”Kan jag inte komma till Worms frisk och färdig, vill jag bli buren dit, så sjuk som jag är. Om kejsaren kallar mig kan jag inte tvivla på att det är Guds kallelse. Vill de använda våld emot mig, och det är högst sannolikt - för det är inte för att få information som de uppmanar mig att komma - lägger jag saken i Herrens hand. Han som bevarade de tre unga männen i den brinnande ugnen lever och styr ännu. Om han inte vill rädda mig, har mitt liv föga betydelse. Låt oss bara förhindra att evangeliet utsätts för hån från de ogudaktigas sida och låt oss ge vårt blod för det, för att de inte skall få triumfera. Det tillkommer inte mig att avgöra om mitt liv eller min död mest skall bidra till allas frälsning. ... av mig kan Ni vänta vad som helst ... med undantag av flykt eller återkallande. Fly kan jag inte, än mindre återta något.” (D' Aubigné, band 7, kap 1).