I sin allvisa försyn hade Gud tillåtit Luther att inse den fara i vilken han svävade, för att han inte skulle lita på sin egen styrka och övermodigt utsätta sig för faror. Ändå var det inte fruktan för personliga lidanden eller rädsla vid tanken på tortyr eller död som tycktes överhängande, som hade överväldigat honom med sin skräck. Han hade kommit in i en kris och han kände sig inte beredd att möta den. Om han visade svaghet, kunde sanningens sak bli lidande. Det var inte för sin egen personliga säkerhet utan för evangeliets seger som han kämpade med Gud. Hans själsångest och kamp var densamma som Jakob genomgick vid den ensliga bäcken. Liksom Jakob vann han seger hos Gud. I sin fullständiga hjälplöshet klamrade han sig i tro fast vid Kristus, den mäktige Befriaren. Han blev stärkt genom förvissningen om att han inte ensam skulle träda fram inför riksdagen. Han fick åter frid i sin själ. Han gladde sig över att han fick möjlighet att upphöja Guds ord inför landets härskare.