Vaksamma ögon följer utvecklingen
Med dubbel iver gjorde Aleander klart för kejsaren att det var hans plikt att verkställa de påvliga påbuden. Men enligt tysk lag kunde han inte göra detta utan furstarnas samtycke. Till slut gav kejsar Karl efter för legatens outtröttlighet och uppmanade honom att framlägga sin sak för riksdagen. ”Det var en stolt dag för legaten. Församlingen var stor och saken ändå större. Aleander skulle försvara Rom ... alla kyrkors moder och härskarinna. Han skulle försvara Petrus' furstendöme inför de kristna makter som var representerade. Han var vältalig och visade sig vara uppgiften vuxen. Försynen hade bestämt att den romerska kyrkan skulle framträda och försvara sin sak genom sina duktigaste talesmän i närvaro av den högsta domstol som fanns, innan dess domtillkännagavs.” (Wylie, band 6, kap 4). Det var med en viss oro som de som stödde reformatorn såg effekten av Aleanders tal. Kurfursten av Sachsen var inte närvarande, men han hade gett några av sina rådsmän order att vara närvarande och göra anteckningar om legatens föredrag.