För Luther var det alltjämt fråga om att se till att hans fasthet inte skulle uppfattas som upprorsanda. Efter sin avresa skrev han därför till kejsaren. ”Gud som rannsakar hjärtan”, skrev han, ”är mitt vittne på att jag är villig att uppriktigt lyda Ers Majestät i ära eller i vanära, i liv eller i död och utan något annat förbehåll än Guds ord, som människan skall leva efter. I alla angelägenheter här i livet skall min trohet vara orubblig. I detta avseende är vinning eller förlust utan betydelse för frälsningen. Men när eviga intressen står på spel vill inte Gud att människor skall böja sig för människor. En sådan underkastelse i andliga angelägenheter är detsamma som verklig gudsdyrkan. En sådan bör endast ägnas Skaparen.” (D' Aubigné, band 7, kap 11).