Vid konferensen ”steg dr Eck övermodigt upp i talarstolen, som var praktfullt smyckad för tillfället, medan Oecolampadius i sin enkla dräkt fick sin plats anvisad på en enkel trästol framför sina motståndare”. (D'Aubigné, band 11, kap 13). Ecks kraftiga stämma och självtillit förnekade sig aldrig. Hopp om guld och rykte stimulerade honom. Han skulle nämligen som trons försvarare få ett stort honorar. När han saknade bättre argument tog han till förolämpningar, ja, till och med förbannelser.