Då han skådade framåt i tiden, såg han hur förbundsfolket var spridt i alla land, liksom vrak på en udslig strand. Han såg i den timliga vedergällning, som snart skulle drabba dess barn, blott den första dricken ur den vredesbägare, som staden måste tömma till sista droppen i den yttersta domen. Gudomlig medömkan och stark kärlek gåfvo sig tillkänna i de sorgliga orden: "Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig, huru ofta har jag ej velat församla (lilla barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar, och I hafven icke velat!" O, att du, en nation mera gynnad än någon annan, hade kändt den tid, då du var sökt, och visste hvad din frid tillhör! Jag har återhållit rättvisans ängel; jag bar kallat dig till bättring, men förgäfves. Det är icke blott tjellare, ombud och profeter, som du har vägrat att höra och förkastat, utan det är den Helige i Israel, din Förlossare. Om du förgöres, är du ensam orsaken dertill. "I viljen icke komma till mig, att I mån harva lif."