Kristus såg i Jerusalem en sinnebild af verlden, som är försänkt i otro och uppror och som skyndar vidare på sin väg för att slutligen träffas af Guds vedergällande straffdomar. Ett fallet slägtes elände, som ingaf hans själ bekymmer, framkallade från hans läppar det högst bittra ropet. Han såg huru synden hade lemnat sina spår i människornas nöd, tårar och blod; hans hjärta var intaget af ett oändligt medlidande för de nödstälde och lidande på jorden, och han längtade efter att få bistå dem alla. Men icke en gång hans hand fick hämma det mänskliga eländets ström; få ville söka hjälp hos det enda väsende, som kunde bistå dem. Han var villig att utgifva sitt lif åt döden, så att frälsning skulle beredas åt alla; men få ville komma till honom, att de måtte harva lif.