Jesus stod på toppen af Oljeberget och skådade öfver Jerusalem; en skön och fridfull syn mötte hans blickar. Tiden för påskhögtiden var inne, och Jakobs barn hade kommit dit från alla länder för att fira den stora nationella högtiden. Midt ibland trädgårdar och vingårdar och gröna sluttningar, på hvilka pilgrimernas tält voro uppslagna, höjde sig kullarne med sina terrasser, de ståtliga palatsen och massiva fästningsverken af Isjaels hufvudstad. Zions dotter tycktes stolt säga: "Jag sitter en drottning och skall icke se någon sorg;" lika älsklig och anseende sig lika viss på himmelens ynnest som på den tid, när den kungliga sångaren århundraden förut sjöng: "Skönt reser seg all jordens glädje, berget Zion, en stor konungs stad."(Ps. 48: 3) Man hade en obehindrad utsigt öfver de präktiga tempelbyggnaderna, Den nedgående solens strålar upplyste de snöhvita marmormurarne och återspeglades från den gyllene porten samt från torn och tinnar, Templet stod der såsom "skönhetens fullkomlighet,” den judiske nationens stolthet. Hvilket Israels barn kunde betrakta scenen utan at intagas af glädje och beundran! Men det var heltolika tankar, som rörde sig i Jeru sinne. ”Då han kom närmare och fick se staden, grät han öfver honom.” Under den allmäna glädjen och jublet vid intåget medan folket svängde sina palmgrenar, medan dess glada hosiannarop återskallade från bergen och han af tusentals röster förklarades vara konung, öfverväldigades plötsligen verldens Återlösare af en hemlighetsfull sorg. Han, Guds Son, Israels utlofvade Frälsare, hvilken genom sin makt hade öpfvervunnit döden och kallat dess fångar, från grafven, fälde tårar, icke paa grund af en vanlig bedrøfvelse, utan af en våldsam, okuflig själsångst.