Dessa ord utgöra en noggrann beskrifning på de förderfva de och egenrättfärdiga invånarne i Jerusalem. De påstodo, att de strängt iakttogo buden i Guds lag, medan de i verkligheten öfverträdde alla grundsatserna i den samma. De hatade Kristus, emedan han genom sin renhet och helighet lade i dagen deras orättfärdighet; och de beskylde honom för att vara upphofvet till alla olyckor, som hade kommit öfver dem i följd af deras synder. Fastän de visste, att han var oskyldig, hade de likväl förklarat att deras nations välgång kunde betryggas endast genom han; död. "Om vi låta honom så fortfara," sade de judiska ledarne, "så skola alla tro på honom, och rornarne skola komms och taga både vårt land och vårt folk." Om Kristus uppoffra des, kunde de ännu en gång blifva ett mäktigt och enigt folk. De resonerade på detta sätt samt understödde sin öfversteprests utslag, att det vore bättre, att en man blefve dödad, än att hela folket skulle förgås.