Från den tid, da Kristus förutsade Jerusalems undergång, dröjde Herren fyrtio aar med att verkställa sine straffdomar öfver staden och folket. Gud visade de e underbar långmodighet mod dem, som hade forkastat hnans evangelium och mördat hans Son. Liknelsen om det ofruktbara trædet framstälde Guds behadling af det judiska folket. Befallningen hade blifvit utgifven: ”Hugg bort det. Hvarför skal det ock göra marken onyttig?”men det hade i följd af gudomlig nåd blifvit skonadt ännu en tid. Det fans ännu många bland judarne, som ej hade kunskap om Kristi karakter och verk. Och barnen hade icke haft de förmåner eller emottagit det ljus, som deras föräldrar hade föraktat. Gud skulle genom apostlarnes och deras medarbetares predikande låta ljuset lysa för dem; de skulle få tillfälle att se huru profetian hade blifvit uppfyld icke blott genom Kristi födelse och lefnad, utan äfven genom hans död och uppståndelse. Barnen blefvo icke förkastade på grund af sina föräldrars synder; men när barnen, med kunskap om alt det ljus, som gifvits till deras föräldrar, förkastade det ytterligare ljus, som de sjelfva erhållit, blefvo de delaktiga af sina föräldrars synder och fylde sitt syndamått.