Guds långmodighet mot Jerusalem hade blott till följd, att judarne framhärdade i sin envisa obotfärdighet. Genom att visa hat och grymhet mot Jesu lärjungar förkastade de det sista anbudet om nåd. Gud undandrog då sitt beskydd från dem och tog bort sin tillbakahållande makt från satan och hans änglar, och folket lemnades i händerna pli den ledare, som det hade valt. Deras barn hade föraktat Kristi nåd, hvilken skulle hafva gjort dem i stånd att öfvervinna deras onda böjelser, och nu blefvo dessa herskande. Satan uppeggade de häftigaste och lägaste lidelserna i själen. Människorna brukade icke sitt förnuft, de kunde icke tänka, utan de läto sig beherskas af stundens ingifvelse och ett blindt raseri. De blefvo sataniska i sin grymhet. Misstänksamhet, afund, hat, strid, myteri, mord voro rådande i familjen och 'bland folket, hos de högsta och lägsta klasserna på samma sätt. Man kunde ej finna säkerhet någonstädes; vänner och slägtingar förrådde hvarandra. Föräldrar dödade sina barn, och barnen sina föräldrar. Folkets styresmän hade ej förmåga sitt styra sig sjelfva; de gåfvo sina lidelser fritt lopp och blefvo tyranner. Judarne hade godkänt falska vittnesbörd för att kunna döma Guds oskyldiga Son till döden; och nu satte falska beskyllningar deras egna lif i fara. Genom sina handlingar hade de länge sagt: "Skaffen bort utur vår åsyn den Helige i Israel!" Nu blef deras bön uppfyld. De hyste ej längre någon fruktan för Gud. Satan var nationens öfverhufvud, och de högsta eivilla och religiösa myndigheterna stodo under hans kontroll.