Ledarne af de motstridiga partierna slöto sig ibland tillsammans för att plundra och plåga sina olyckliga offer, och sedan öfverföllo de olika skarorna hvarandra och dödade utan barmhertighet. Icke en gång inom templets helgade område lade de band på sin fruktansvärda vildhet. Tillbedjarne blefvo nedgjorda inför altares, och helgedomen förorenades med de dödes kroppar. Anstiftarne af detta helvetiska verk förklarade likväl i sin blinda och hädiska förmätenhet, att de ej hyste någon fruktan, att Jerusalem skulle blifva förstördt, emedan det var Guds egen stad. För att kunna stadfästa sin makt mutade de falska profeter, som, äfven medan de romerske legionerna belägrade templet, skulle förkunna, att folket kunde vänta befrielse från Gud. Ända till slutet höllos stora skaror fast vid den tron, att den Högste skulle träda emellan och bereda deras tiender nederlag. Men Israel hade föraktat det gudomliga beskyddet, och nu hade folket ingen försvarare. Olyckliga Jerusalem! sönderslitet af inte strider, med blodet af dess barn, hvilka fallit för hvarandras händer färgande dess gator röda, medan fiendtliga härar nedrefvo dess fästen och dödade dess stridsmän!