Ingen kristen omkom vid Jerusalems förstöring. Kristus hade gifvit sina lärjungar varning, och alla som trodde hans ord, väntade på det utlofvade tecknet. "När I sen Jerusalem omringas af krigshärar," sade Jesus, "veten då, att dess förödelse är nära. Då flykte de som äro i Judeen till bergen, och de som äro i staden drage ut derifrån." Romarne under Cestius hade omringat staden; men de upphäfde oförmodadt belägringen, när alllt tycktes vara gynsamt för ett omedelbart angrepp. De belägrade, som misströstade om att kunna försvara sin ställning med framgång, stodo I begrepp att gifva sig, när den romerske generalen drog sig tillbaka med sina trupper, utan att det fans något uppenbart skäl för en sådan handling. Men det var Guds barmhertiga försyn, som ledde händelsernas gång till sitt eget folks bästa.. Det utlofvade tecknet hade blifvit gifvet för de väntande kristne; och nu fingo alla som ville lyda Frälsarens varning, tillfälle att undkomma. Händelserna blefvo anordnade på ett sådant satt, att hvarken romare eller judar kunde hindra de kristnes flykt. När Cestius drog sig tillbaka, gjorde judarne ett utfall från Jerusalem och förföljde hans arme, och de kristne fingo nu tillfälle att lemna staden, medan båda krigshärarne voro sålunda fullständigt sysselsatta. Landet var äfven på samma gång befriadt från fiender, som kunde hafva uppehållit dem. Under det belägringen pågick, voro judarne samlade i Jerusalem för att fira 1öfhyddohögtiden, och nu kunde alltså de kristne i hela landet obehindradt undkomma. De flydde oförtöfvadt till en säker plats, nämligen staden Pella i landskapet Pereen på den andra sidan af Jordan.