Många tusen omkommo i följd af hungrer och farsot. De naturliga böjelserna tycktes hafva blifvit förstörda. Männen stulo från sina hustrur och hustrurna från sina män. Man såg barn, som ryckte maten från sina gamla föräldrars munnar. Profetens fråga: ”skulle väl en qvinna förgäta ditt dibarn?” blef besvarad inom den dömda stadens murar: "Ömsinta qvinnor kokade barn, sig till föda, i mit folks dotters nöd.” Den varnande profetian, som uttalades fjorton hundra år förut, blef åter uppryld: "Den qvinna hos dig, som vekligast och yppigast varit, och som af yppighet och veklighet aldrig har försökt sätta sin fotsula på marken, skall missunna mannen vid sitt bröst och sin son och sin dotter den efterbörd, som utgått från hennes lif, och de barn hon framfödt, ty i brist på allt, vill hon sjelf hemligen äta den, i den ångest och nöd, hvarmed din fiende skall tränga dig inom dina portar."