Titus önskade gerna att göra slut på den förskräckliga scenen och sålunda skona Jerusalem, att det ej skulle behöfva undergå sitt fulla straff. Han intogs af fasa, när han såg hopar af döda kroppar liggande i dalarne, Såsom i en syn skådade han från toppen af Oljeberget det präktiga templet och befalde, att man icke skulle förstöra en sten af det samma, Innan han gjorde försök att komma i besittning af detta fäste, vände han sig till judarnes ledare och bad dem ifrigt att ej tvinga honom till att befläcka den heliga platsen med blod. Om de ville komma ut och strida på någon annan plats, skulle ingen romare kränka templets helighet, Josefus sjelf bad dem enträget med stor vältalighet att gifva sig, så att de kunde rädda sig sjelfva, sin stad och sin plats för gudstjenst. Men de besvarade hans ord med bittra förbannelser. De kastade pilar mot honom, som var deras sista mänsklige medlare, under det han stod och sökte att öfvertala dem. Judarne hade förkastat Guds förmaningar, och nu gjorde f6reställningar och böner dem blott mera beslutna på att stå emot till det yttersta. Titus' bemödanden att rädda templet voro fruktlösa; ett Väsende, som var större än han, hade förklarat, att icke en sten skulle lemnas på en annan.