De judiska ledarnes blinda motspänstighet och de afskyvärda brott som begingos i den belägrade staden, vackte fasa och harm bland romarne, och Titus beslöt slutligen att taga templet med storm. Han beslöt likväl att om möjligt rädda det från undergång. Men man lydde icke hans befallningar. Efter att han hade dragit sig undan till sitt tält om natten, gjorde Judarne ett utfall från templet och angrepo soldaterna. Under denna strid kastade en soldat en eldbrand genom en öppning i pelargången, och genast stodo de med ceder öfverdragna kamrarne omkring det heliga huset i full låga. Titus skyndade till platsen, åtföljd af sina generaler och befälhafvare, samt befalde soldaterna att släcka lågorna. Men ingen gaf akt på hans ord. I sitt raseri kastade soldaterna eldbränder i kamrarne, som lågo invid templet, och nedhögga en stor mängd af dem, som hade sökt tillflykt i dessa. Blodet flöt nedför templets trappsteg som vatten Många tusen judar omkomma. Högt öfver stridens brak hörde man röster, som ropade: "Ikaleod" – härligheten är försvunnen!