Luthers trossatser föllo i god jord i Nederländerna, och allvarlige och trogne män uppstodo och predikade evangelium. Menno Simonis kom från en af Hollands provinser. Uppfostrad i den katolska tron och ordinerad till prest, var han fullkomligt okunnig om bibelns lära och ville icke läsa den af fruktan för att han derigenom skulle blifva förledd till kätteri. När han började hysa tvifvel angående läran om trans-substantiationen, ansåg han det som en frestelse från satan och sökte befria sig från den samma genom bön och bekännelse, men allt var förgäfves. Genom att deltaga i åtskilliga förströelser sökte han att nedtysta ,samvetets anklagande stämma; men det var till ingen nytta. Efter någon tid läste han det Nya Testamentet, och detta tillika med Luthers skrifter föranledde honom att antaga den reformerta läran. Kort efteråt såg han i en närgränsande by en man halshuggas, emedan han hade låtit omdöpa sig. Detta påverkade honom till att ransaka Bibeln med hänsyn till barndopet. Han kunde icke finna något bevis derför i Skriften, utan såg, att omvändelse och tro öfverallt blefvo framstälda som vilkor för dopets mottagande.