När protestantism blef antagen till statsreligion i England, aftog förföljelsen, men upphörde dock icke fullständigt. Ehuru man hade förkastat många af Roms trossatser, bibehöll man likväl ej så få af dess former. Man förkastade påfvens öfvermyndighet, men i stället blef konungen upphöjd till kyrkans hufvud. I gudstjensten afvek man ännu mycket från evangelii renhet och enkelhet. Den religiösa fördragsamhetens stora princip förstod man ännu icke. Fastän de protestantiska regenterna sällan använde sådana förfärliga grymheter mot kättare som Rom, så erkände man likväl icke, att hvarje person har rätt till att dyrka Gud efter sitt eget samvetes ingifvelser. Man fordrade, att alla skulle hylla den lära och iakttaga de former för gudstjensten, som statskyrkan föreskref. Dissenters ledo mer eller mindre förföljelse i flere hundra år.