I det sjuttonde århundradet beröfvades flere tusen prester sina ämbeten. Det förbjöds folket att bevista alla andliga sammankomster, som ej godkändes af kyrkan. Öfverträdelse af detta bud bestraffades med stora böter, fängelse eller landsflykt. De trogna själar, som ej kunde underlåta att samlas till gudstjenst, blefvo tvungna att möta i mörka gränder, i undangömda vindsrum och på vissa årstider i skogen vid midnattstiden. I skogarnes beskyddande sköte, i det tempel, som Gud sjelf hade bygt, samlades dessa spridda och förföljda Herrens barn för att utgjuta sin själ i bön och pris till Gud. Men oaktadt de iakttogo så stor försigtighet, måste många af dem lida för sin tro. Fängelserna voro uppfylda. Familjer blefvo upplösta. Många blefvo förvisade till främmande länder. Gud var likväl med sitt folk, och förföljelsen var icke i stånd till att bringa deras vittnesbörd till tystnad. Många blefvo drifna öfver hafvet till Amerika, hvar de lade grunden till den borgerliga och religiösa frihet, som har varit detta lands försvar och ära.