Då Charles Wesley en gång blef sjuk och trodde, att döden närmade sig, frågade man honom hvarpå hans hopp om evigt lif hvilade. Han svarade: "Jag har sträfvat efter bästa förmåga att tjena Gud." Då den vän, som hade stält frågan till honom, icke tycktes vara riktigt tillfredsstäld med hans svar, tänkte Wesley: "Hvad! Äro icke mina bemödanden en god grund för hopp? Skall Gud beröfva mig mina bemödanden? Jag har intet annat att lita på." Sådant var det tjocka, öfver kyrkan hvilande mörkret, som dolde försoningen, beröfvade Kristus hans ära och vände människornas sinnen bort från deras enda frälsningshopp, nämligen den korsfäste återlösarens blod.