Wesley och hans medarbetare fingo dock klart för sig, att sann religion har sitt säte i hjärtat, och att Guds lag sträcker sig till våra tankar såväl som till våra ord och handlingar. Öfverbevisade om nödvändigheten af invärtes helighet såväl som ett utvärtes moraliskt uppförande, begynte de med alvar att lefva ett nytt lif. De sträfvade med stor flit och mycket bedjande att öfvervinna det onda i sin natur. De lefde ett sjelfförsakande lif, voro välgörande och ödmjuka samt använde med stor stränghet och noggrannhet hvarje medel, som de trodde kunde hjälpa dem till att erhålla hvad de mest önskade, nämligen den helighet, som kunde tillförsäkra dem Guds ynnest. Men de erhöllo icke hvad de sökte efter. Deras bemödanden att blifva befriade från syndens fördömelse och att bryta dess makt vara förgäfves. De genomginga samma kamp, som Luther utstod i sin cell i Erfurt. Det var samma fråga, som hade plågat hans själ: "Huru kan en människa vara rättfärdig inför Gud?"