”Jag hade en lång tid," sade han, "iakttagit det stora allvar, som utmärkte dess uppförande. De gåfvo beständigt bevis på sin ödmjukbet, i det de utförde sådana tjenster för de andra passagerarne, som ingen af engelsmännen ville åtaga sig, och för dessa tjenster önskade de icke eller ville emottaga någon betalning. De sade, att det var godt för deras stolta hjärtan, och att deras käre Frälsare hade gjort mycket mera för dem. Och hvarje dag hade gifvit dem tillfälle till att visa ett saktmod, som ingen förnärmelse kunde rubba. Om de skuffades, slagas eller omkullkastades, reste de sig igen och gingo bort; men man hörde ingen klagan från deras läppar. Det gafs nu ett tillfälle att pröfva huruvida de voro fria från fruktan såväl som från stolthet, vrede och hämdlystnad. Just som de sjöngo den sång, med hvilken de begynte sin gudstjenst, störtade sjön öfver skeppet, sönderref storseglet, betäckte däcket och störtade ned på mellandäcket, liksom om det stora djupet redan hade uppslukat oss. Engelsmännen började att skrika förskräckligt, men tyskarne fortsatte helt lugnt att sjunga. Jag frågade sedan en af dem:' 'Var du icke rädd?' Han svarade: "Nej, tack vare Gud!' Jag il frågade vidare: 'Men voro icke edra qvinnor och barn rädda?' 'Nej !' svarade han mildt. 'Våra qvinnor och barn äro icke' rädda för döden.'"