Wesley berättar följande om sin befrielse från den uppretade pöbeln vid ett af dessa tillfällen: "Många sökte att kasta omkull mig, under det vi gingo utför en brant backe på en slipprig gångstig, som ledde till staden; ty de tänkte att om de kunde slå mig till marken, skulle jag troligen icke komma upp igen. Men jag snafvade icke, ej heller steg jag miste en enda gång, så länge jag var omgifven af dem. Ehuru många sökte att fatta mig i kragen eller i kläderna för att rycka ned mig, kunde de ej få något tag. Blott en fick ett fast grepp om fliken på min väst, som genast slets af, medan den andra fliken, i hvars ficka fans en banksedel, blott till hälften arslets. En kraftfull man just bakom mig slog efter mig flere gånger med en tjock ekpåk; och hade ett slag träffat mig i hufvudet, skulle han icke harva behöft göra sig vidare besvär. Men slaget blef afvändt hvarje gång, på hvad sätt vet jag ej; ty jag kunde ej röra hvarken den högra eller venstra handen. En annan banade sig fram genom trängseln och höjde sin arm för att slå till, men sänkte den plötsligt och strök sakta mitt hufvud, sägande: 'Så mjukt hår han har!' .. De förste männen, hvilkas hjärtan blefvo uppmjuknade, voro stadens kämpar, pöbelns ledare vid alla tillfällen, af hvilka en hade varit en boxare vid björngården.