I dessa första tider måste metodisterna - folket såväl som predikanterna - uthärda spott och furföljelse från kyrkans med. lemmar såväl som från de uppenbart ogudaktige, hvilka blefvo uppretade genom falska framställningar. De blefvo framdragna inför rätten, som bar namn af att vara rättvisans tjenare; men rättvisan var sällsynt vid domstolarne på den tiden. De blefvo ofta misshandlade af sina förföljare. Pöbelhop ar gingo från hus till hus, förstörde möbler och annan egendom, plundrade så mycket de önskade, och misshandlade gro f t män, qvinnor och barn. Ibland slog man upp offentliga kungörelser, uppfordrande dem som hade lust till att bistå uti att sönderslå fönster och plundra metodisternas hus, att samla sig på en viss plats vid en bestämd tid. Sålunda öfverträdde man offentligen både mänskliga och gudomliga lagar, utan att någon anstälde åtal mot våldsverkarne. En systematisk förföljelse utöfvades mot det folk, hvars enda fel var, att det sökte vända syndares fötter från förderfvets till helighetens väg.