”Församlingen i öknen," de få efterkommande af de kristne, som fortfarande uppehöllo sig i Frankrike i det adertonde århundradet och gömde sig bland bergen i den södra delen af landet, höll ännu fast vid sin fäders tro. När de vågade komma tillsammans om natten på bergen eller på ensliga hedar, blefvo de ofta förföljda af soldater och bortsläpade till ett lefnadslångt slafveri på galererna. "De ädlaste, de mest bildade och intelligenta personer i Frankrike blefvo slagna i bojor och måste ut. härda förskräckliga plågor bland röfvare och lönmördare." Andra, som man behandlade mera barmhertigt, blefvo kallblodigt nedskjutna, medan de, obeväpnade och hjälplösa, föllo på knä och bådo. Hundratals gamle män, värnlösa qvinnor och oskyldiga barn lemnades döda på marker, der de hållit sina möten. När man reste bland bergen eller i skogarne, der de kristne brukade komma tillsammans, fann man, på blott få stegs mellanrum, döda kroppar, strödda omkring på jorden, och lik, som hängde i träden. Deras land" blef ödelagdt med svärdet, bilan och bålet, till dess det förvandlades till en ofantligt stor, dyster öken." Dessa grymheter utöfvades icke under den mörka tidsåldern, utan i det briljanta tidehvarfvet, når man uppodlade vetenskapema och lärdom florerade, när teologerna vid hofvet och i hufvudstaden voro lärda och vältalige män, som utgåfvo sig för att vara långt framskridna i dygd, i ödmjukhet och i kärlek.