”Påfven Gregorius XIII emottog underrättelsen om hugenotternas öde med en gränslös glädje; hans hjärtas önskan hade blifvit tillfredsstäld, och Karl IX var nu hans älsklingsson. Rom genljöd af glädjerop, kanonerna vid St. Angelos slott gåfvo en fröjdesalut, klockorna ringde i hvarje torn, lusteldar brunno hela natten, och Gregorius, åtföljd af sina kardinaler och prester, gick i spetsen för en lysande procession till St. Louis-kyrkan, der kardinalen af Lorraine sjöng ett Te Deum. Det rop, som uppsteg från Frankrikes döende folkskaror, ljöd som en behaglig harmoni för Roms hof. Man lät slå en medalj till åminnelse af det härliga blodbadet, och en tafla blef målad, framställande de förnämsta händelserna pä Bartolomei-natten. Denna tafla kan ännu ses i Vatikanen. Påfven, som var angelägen om att visa sin tacksamhet mot Karl för hans lydiga uppförande, sände honom den gyllene rosen, och från Roms predikstolar berömde vältaliga predikanter Karl, Katarina och Guiserna (en adlig familj, som tog verksam del i förföljelsen) såsom de nya stiftarne af den påfviska kyrkan."