Påfveväldet hade begynt det verk, som gudsförnekarne fulländade. Roms förfaringssätt hade frambragt de nationella, politiska och religiösa förhållanden, som så skyndsamt förde Frankrike ned mot förderfvet. En författare, som omtalar revolutionens gräsligheter, säger: "Dessa ytterligheter böra regeringen och kyrkan helt visst bära skulden för." Men den strängaste rättvisan fordrar, att skulden må läggas på kyrkan. Påfvedömet hade ingifvit konungarne fördom mot reformationen, det hade framstält den såsom konungars fiende, såsom ett element, hvilket skulle väcka strid och förstöra nationernas frid och harmoni. Det var Roms anda, som genom dessa medel uppeggade regenterna till de förskräckligaste grymheter och mest retande förtryck, som de någonsin hade utöfvat.