I många provinser tillhörde landtegendomarne adeln, och de arbetande klasserna voro blott förpaktare. De voro i egarnes makt och voro tvungna till att underkasta sig deras obilliga fordringar. Medelklassen och den lägre klassen måste bära bördan af att underhålla både kyrkan och staten, och de borgerliga och andliga myndigheterna pålade dem stora skatter. "Det som behagade adelsmännen, betraktades såsom den högsta lagen; bönderna kunde gerna dö af svält, utan att deras förtryckare bekymrade sig derom. . .. Folket blef tvunget att vid hvarjetillfälle arbeta uteslutande till egarnes fördel. Arbetarnes lif på landet bestod uti oupphörligt arbete och elände utan lindring. Deras klagomål, om de någonsin vågade att klaga, blefvo bemötta med ett öfvermodigt förakt. Domstolarne gynnade alltid adelsmännen, när desse förde sak mot en bonde; domare voro beryktade för att taga mutor, och hvarje infall af aristokraterna aktades lika högt som lagen på grund af detta system af allmänt förderf. Af de skatter, som adeln å den ena sidan och presterskapet å den andra utpressade af folket, kom icke hälften någonsin i konungens eller biskopens skattkamrar. Det mesta bortslösades på lastfulla njutningar, och de män, som sålunda utarmade sina medborgare, blefvo sjelfva fritagna från beskattning och hade tillträde i följd af lagen eller bruket till alla statens ämbeten. De privilegierade klasserna omfattade 150,000 personer, och för att tillfredsställa dem voro många millioner dömda till att lefva ett hopplöst lif i förnedring."