De som beklädde domstolarne, voro begifna på lyx och utsväfningar. Föga förtroende existerade mellan folket och styresmännen. Folket fattade misstankar till allt hvad regeringen företog sig och betraktade det som egennyttiga spekulationer. Mer än ett halft århundrade före revolutionens tid satt Ludvig XV på tronen, och han utmärkte sig, till och med på dessa dåliga tider, såsom en vårdslös, lättfärdig och sinlig monark., Med nn sådan förderfvad och grym aristokrati, de lägre klasserna okunniga och utarmade, statens finansväsende inveckladt, och folket förbittradt, behöfde man icke en profets öga för att kunna inse, att ett förfärligt utbrott förestod. När konungens rådgifvare varnade honom, brukade han svara: "Försöken att hålla det i gång, så länge jag lefver. Efter min död får det gå som det vill." Förgäfves framhöll man nödvändigheten af en reform. Han såg det onda, men hade hvarken mod eller kraft till att möta det. Frankrikes öde var ty värr alltför troget skildradt i hans likgiltiga och egennyttiga svar: "Efter mig kommer syndafloden."