Konungen, adeln och presterskapet blefvo tvungna till att underkasta sig det upphetsade och förbittrade folkets grymheter. Deras hämdgirighet uppeggades ännu mer genom konungens afrättning, och de som hade dömt honom till döden, måste snart dela hans öde på schavotten. Man beslöt att låta döda alla som misstänktes för att vara fiendtligt sinnade mot revolutionen. Fängelserna voro öfverfylda; en tid funnas i dem 200,000 fångar. Rikets städer fyldes med skräckscener. Det ena revolutionspartiet satte sig emot det andra, och Frankrike blef ett stort fält för stridande folkskaror, som beherskades af sina lidelsers raseri. "I Paris följde det ena upploppet på det andra, och borgarena voro delade i en förvirrad blandning af partier, som blott bemödade sig om att utrota hvarandra." Till råga på det allmänna eländet blef nationen invecklad i ett långvarigt och ödeläggande krig med Europas stora makter. "Landet var nästan ruineradt; härarne begärde sin qvarstående sold, befolkningen i Paris var uthungrad, provinserna sköflades af röfvare, och civilisationens ljus var nästan utsläckt genom anarki och tygellöshet."