Genom den undervisning, som Rom så flitigt hade meddelat, hade folket alltför väl lärt att visa grymhet mot andra. Vedergällningens dag hade slutligen kommit. Det var icke Jesu lärjungar, som nu blefvo kastade i fängelse och släpade till bålet. De hade för länge sedan omkommit eller blifvit drifna i landsflykt. Rom, som ej hade skonat andra, måste nu sjelft känna den dödliga makten, som utöfvades af dem, hvilka det hade uppfostrat till att finna behag uti blodiga gerningar. "Det exempel på förföljelse, som Frankrikes presterskap hade visat under så många århundraden, kom nu tillbaka öfver dem med utomordentlig kraft. Presternas blod färgade schavotterna. Galererna och fängelserna, som en gång vore öfverfylda af hugenotterna, voro nu fylda med deras förföljare. De romerskkatolske presterna blefvo fästa med kedjor vid galerernas bänkar och måste arbeta hårdt vid deras åror. Sålunda måste de sjelfva lida alla de plågor, som deras kyrka så hänsynslöst hade pålagt de saktmodige kättarne."